.

Igår när jag roade mig med att läsa igenom några gamla inlägg som jag hade skrivit. Så kom tanken på hur mycket jag alltid lyckats skada mig på innebandyplanen! Har råkat ut för det mesta, och vissa skador har varit allvarligare än andra! Det har lixom varit lite av bieffekten med min "innebandy karriär"!
Men igår slog det mig att jag inte råkat ut för en endaste olycka sedan jag började träna runt jul. Det är ju  rekord och lite to good to be true!

När jag körde till träningen igår så sprang ett x antal svarta katter över vägen och vidskeplig som jag är så börjar såklart tankarna snurra i huvudet. "Vad kommer hända ikväll?"
Träningen gick bra och även om det kändes som om jag sprang runt med sten i benen, så gick allt helt okej.
Ända tills två minuters spel återstod. 

Smällen var rejäl! Jag krockade med en fullt skott laddande tränare, och lyckades få till en bicicleta liknande flipp rakt upp i luften! Benen försvann och från 178cm höjd for bakhuvudet i golvet...en jekla smäll!
Men nu mår jag bättre, mycket bättre!

Tack Lina för att du körde med mig hem!!